Entreprenöriellt lärande handlar inte bara om företagande utan även om att drilla eleverna i att hitta sina entreprenöriella kompetenser tillsammans med sitt driv och sin motivation. Det handlar om att forma en generation unga som tar kommando över sina liv och vår värld. Det är vi skyldiga dem och vår framtid och egentligen är det inte ens valbart - det står redan skrivet i våra styrdokument.

För några år sedan satt en klass med 12-åringar i en skola i Huddinge och läste en artikel om barnsoldaters situation i Liberia. De var ledsna och upprörda men framför allt beslutsamma att göra något åt saken. “Om man ser att något är fel måste man göra något åt det”, konstaterade en av dessa 12-åringar senare sturskt i en utvärdering.

Ett misshandlat begrepp

Entreprenörskap i skolan eller entreprenöriellt lärande är idag misshandlade begrepp. De har vantolkats, förvridits och tilltygats illa i skoldebatten de senaste åren. 2009 beslutade alliansregeringen, med Centern i spetsen, att svenskt utbildningsväsende skulle införa en ny strategi för entreprenörskap. Två år senare, 2011, skrevs entreprenörskap in i läroplanen för grundskolan och gymnasiet. Idag hittar man passagen endast på två ställen i vår läroplan för grundskolan. Det är med andra ord ganska enkelt för en stressad lärare att bläddra förbi dessa sidor. Det är ju så infernaliskt mycket annat som ska hinnas med. På många håll löser man detta på ytan snillrikt genom att bjuda in Ung företagsamhet till skolan eller att erbjuda eleverna att läsa om företagande på elevens val. Check och bock liksom, entreprenörskapsbiten avklaras smidigt och smäckert.

Känsligt ämne

Det ska inte förnekas att ordet entreprenörskap är problematiskt i skoldebatten. För många vandrar tankarna oundvikligt till företagande, ekonomiska vinstintressen och kommersiella satsningar. Många tyckare anser nog att svensk skola har viktigare saker att göra än att dana en hel generation av jetsettare och pampar. Jag har av detta skäl mer och mer börjat distansera mig från entreprenörskapsbegreppet när jag talar om hur jag arbetar i mitt klassrum.

Lik förbannat tror jag bestämt att om det är något mina elever ska ha med sig, förutom gedigna faktakunskaper och oklanderlig läsförmåga, så är det just entreprenöriella kompetenser.

Om vi på riktigt strävar efter att våra ungdomar ska bli driftiga, motiverade, envisa människor så måste detta få synas i undervisningen. Helst varje dag. 

De senaste åren har jag arbetat aktivt och medvetet med socialt entreprenörskap. Kanske känns förtydligandet överflödigt. Entreprenörskap är ju till sin kärna socialt och de flesta stora uppfinnare och nydanare tycks på riktigt ha drivits av en genuin vilja att förbättra världen. Ändå är det idag känsligt att prata om entreprenörskap i skolan.

Barn vill göra skillnad

Värdeskapande lärare har vi istället valt att kalla det, ett begrepp som är hyfsat befriat från fördomar och elaka konnotationer. I min undervisning vågar vi göra skillnad på riktigt, i verkliga världen som lever och snurrar utanför skolbyggnaden. Det har varit ett virvlande, vindlande arbete där idéer har fått flyga högt och lågt, misslyckandena har staplats på rad men också där jävlar anamma och pin kiv har fått vara orden för dagen, varje dag. Så när mina 12-åringar läste om barnsoldaternas situation i Afrika nöjde de sig inte med att förfasas. Här skulle göras skillnad. Med hjälp av enastående handlingskraft, dårars envishet, en egenskriven tidning och sponsring i form av 100 (!) kg godis lyckades dessa barn också samla in nästan 20 000 kronor till Röda korset. På deras diplom står det att de har räddat flera hundra barn. Faktum är att allt annat hade gjort mig besviken. Jag är ointresserad av att ha passiva elever som hopplöst rycker på axlarna när de stöter på vägbulor. Jag vill uppmuntra, ja fostra, exakt den sortens driv som gör att man vågar ta tag i problem, kavla upp ärmarna och knoga för att göra skillnad.

Entreprenörskap i skolan för mig handlar inte om att lära sig att starta företag eller boosta ekonomiska intressen.

Snarare är det att drilla eleverna i att lyfta sina entreprenöriella kompetenser, sin företagsamhet, drivet, motivationen...ja glöden!

Det tycks nämligen hända något i oss människor när vi får skapa ett värde för andra. När skolarbetet blir viktigt på riktigt, dvs när det slipper hamna i pappersinsamlingen eller samla damm i en mapp någonstans, så väcks någonting inuti oss. Jag ser det på mina elever hela tiden. Plötsligt förstår man varför kunskap är viktigt. Plötsligt blir det självklart vad vi faktiskt gör i skolan.

“Man kan få sin röst hörd även om man inte tror det”

Denna text kommer att provocera många. Debatten om svensk skola har de senaste åren varit entonig och berövad på nyanser. Att förespråka en pedagogik som tar elevernas idéer på allvar, som bryter mot den traditionella katederundervisningen och som ruskar om lite i den klassiska synen på utbildning, gör man sällan ostraffat. Flumpedagogik brukar motståndarna deklamera. Men ingenting kan vara mer fel. Att jobba i projekt där en mängd elever ska samarbeta, inte bara med varandra utan också med omvärlden, kräver en enorm struktur och extremt tydliga gränser. Inget flum så långt ögat kan nå.

Visst kan vi jobba ännu mer fyrkantigt. Att läsa i en bok och sedan ha prov vecka ut och vecka in tyder onekligen på ett inrutat och principfast förhållningssätt när det kommer till utbildning. Men jag kan inte låta bli att tänka att man missar något. Om man bara bildas för bildningens skull och sällan får testa att flyga med egna vingar finns en risk att kunskapen uppfattas som en pappersprodukt, ett stumt betyg, en stelbent kvarleva. Vi kräver så mycket mer av dagens människor. Vi förutsätter att man ska vara social, kreativ, uppfinningsrik, orädd och kvicktänkt.

Skolan måste våga uppmuntra detta, trots att det går emot tradition och trots att det inte är tillnärmelsevis lika mätbart som poängen på ett nationellt prov.

Det är vi liksom skyldiga vår framtid. Egentligen är det inte ens valbart. Det entreprenöriella förhållningssättet är ju fastställt i våra styrdokument. 

Mina sjuor har precis avslutat ett projekt för att rädda världens hav. De har stretat och slitit, diskuterat med politiker, debatterat i tidningar, demonstrerat på stan och samlat in 22800 kronor till WWF. Det har varit ett arbete som har varvat traditionella föreläsningar med vilt idétestande, gammalt och nytt i en salig röra. De entreprenöriella förmågorna har sakta mejslats ut och väckts till liv. En 13-årig pojke konstaterar att “man kan få sin röst hörd även om man inte tror det”. Kort sagt handlar inte detta om att fostra unga företagare. Det handlar inte primärt om enstaka projekt för att främja företagsledare och storfräsare.

Det handlar om att forma en generation unga som tar kommando över sina liv och vår värld.

Våra elever må vara yviga trasselsudd, unga människor under träning, men de har rätt att redan tidigt få öva på entreprenöriella färdigheter. Låt oss inte glömma detta när vi diskuterar skolan som en grundbult i samhället. I långa loppet ligger ju denna ungdomliga iver och tveklöshet i allas intresse.

Mer av Maria: Det mätbara i skolan är inte nog för våra barn