Att beskattas för en fiktiv inkomst om 3 000 kr/månad – på vilket företaget ska betala arbetsgivaravgifter – är kännbart för de flesta, och inte sällan torde det bli billigare för företagaren att äga fyrhjulingen privat och helt enkelt låna ut den till företaget. Så skriver Erik Wiger och Magnus Bodö, jurister på Skattebetalarnas förening.

En bärande idé i skattesystemets utformning är att valet mellan att betala sina privata utgifter själv och att istället låta företaget göra det inte ska påverkas av det skattemässiga utfallet. Därför förmånsbeskattas privat nyttjande av företagets tillgångar. Förmånen ska normalt värderas till marknadsvärdet.

Äger företaget dyrare egendom av sådan karaktär att den typiskt sett lämpar sig för privat nyttjande förutsätts företagets ägare ha rätt att disponera egendomen privat. För personbilar finns det en bestämmelse som innebär att förmånsbeskattning undviks om det kan visas att praktiskt taget all körning utgör tjänsteresor, men för flertalet andra tillgångar beskattas redan möjligheten att disponera tillgången. Huruvida något privat nyttjande faktiskt har skett saknar därvid betydelse.

Vilken egendom som lämpar sig för privat nyttjande är knappast glasklart. Skatteverket har i alla fall kommit på att de mindre terrängfordon som populärt går under benämningen fyrhjulingar kan användas på fritiden och därmed är sådan typ av egendom. I ett ärende som slutligen kom att avgöras av kammarrätten hade Skatteverket förmånsbeskattat en ägare av ett företag vars verksamhet fordrade innehav av en fyrhjuling. Det saknades anledning att misstro att fyrhjulingen användes i verksamheten. Det hindrade dock inte att företagaren hade kunnat åka fyrhjuling på fritiden om han så önskat, och den möjligheten skulle han beskattas för. Skatteverket hade med hjälp av Google och miniräknare kommit fram till att förmånsvärdet kunde fastställas till ca 12 000 kr/månad. Kammarrätten bedömde att det saknades en egentlig marknad för långtidsuthyrning av fyrhjulingar och underkände Skatteverkets värdering, men fann att dispositionsrätten till fyrhjulingen åtminstone var värd 3 000 kr/månad, och just det beloppet har därefter bekräftats i flera kammarrättsdomar.

Att beskattas för en fiktiv inkomst om 3 000 kr/månad – på vilket företaget ska betala arbetsgivaravgifter – är kännbart för de flesta, och inte sällan torde det bli billigare för företagaren att äga fyrhjulingen privat och helt enkelt låna ut den till företaget. Att ta betalt från bolaget för att det får använda ens fyrhjuling bör man vara försiktig med. Annars riskerar man nämligen att anses bedriva enskild näringsverksamhet i form av uthyrning av fyrhjuling. I så fall förvärvsbeskattas man inte bara för intäkterna från uthyrningen, utan förmånsbeskattas också för att det i ens näringsverksamhet ingår en fyrhjuling, till vilken man presumeras ha dispositionsrätt…

Vår uppfattning är att nuvarande ordning är oacceptabel. Förmånsbeskattning av tillgångar som är nödvändiga i företagets verksamhet bör enligt vår mening grunda sig på faktiskt nyttjande och inte redan på dispositionsrätten. Vi anser att det ligger närmast till hands att kräva att Skatteverket åtminstone kan göra antagligt att privat nyttjande förekommit, men även en ordning som innebär att företagaren åläggs bevisbördan för att privat nyttjande inte har förekommit skulle vara en förbättring i förhållande till nuläget.

Det är ingen vågad gissning att den som beskattas för en dispositionsrätt som hen inte begagnar sig av tappar respekten för skattesystemet i sådan grad att hen utan dåligt samvete försöker ta igen på gungorna vad hen förlorat på karusellerna. För att systemet ska ha en chans att åtnjuta legitimitet hos småföretagare är det enligt vår mening angeläget att lagstiftaren vidtar de åtgärder som krävs för att åstadkomma en rimligare hantering av grunderna för förmånsbeskattning.

Erik Wiger och Magnus Bodö

Jurister på Skattebetalarna