Vi hoppas att innovationer, ett ord på många politikers och företagares läppar sedan flera år, skall trygga vårt framtida välstånd. Därför tar vi utveckling av nya produkter på största allvar och använder den väl beprövade Edisonska metoden trial-and-error med 1 % inspiration och 99 % transpiration, som AN Whitehead 1926 utnämnde till den största uppfinningen av det nittonde århundradet, samt brainstorming från 30-talet. Men det kanske ändå är dags att utveckla sättet att uppfinna och skapa innovationer.

Flera utredningar visar att kunskapen om formella utvecklingsmetoder inom svensk tillverkningsindustri är närmast obefintlig, och användningen om möjligt ännu mindre. Detta i bjärt kontrast mot databranschen där det vimlar av metoder, varav en enligt upphovsmannen skulle hjälpa branschen att inhämta industrins 200-åriga försprång räknat från Eli Whitney i slutet på 1700-talet. Metoden med inspiration från industrin, har använts vid framtagning av Sveriges framgångsrikaste exportartiklar genom tiderna och varit de facto standard för systemutveckling i hela världen, men är ändå helt okänd för svensk industri och våra högre läroanstalter.

Till följd av flera högst osannolika omständigheter har jag, med erfarenheter av bland annat produktutveckling inom verkstadsindustrin, lärt mig och praktiserat metoden i projekt på en av Sveriges största datacentraler. Ganska snart såg jag likheter med produktutveckling inom industrin, men fascinerades främst av olikheterna som innebar att metoden tog produktutveckling till en helt ny nivå.

Som dokumenterad eldsjäl blev jag eld och lågor och har sedan upptäckten i början på 90-talet brunnit för att sprida information om min generella och förenklade version (AO) av metoden. Men inte helt överraskande har jag mötts av nära nog kompakt oförståelse, då jag försöker få gehör för sättet att utveckla. Möjligen beroende på att ”principen är så enkel att den är svår att förstå”, enligt en person med god insyn. Själv lutar jag åt att något så svårt som att ta fram innovationer, inte kan- eller får vara så enkelt. Metoden är helt enkelt för bra för att vara sann.

Av egen och andras erfarenhet vet jag dessutom att traditionella produktutvecklare har svårt att förlika sig med att de inte få ägna sig åt ”skruvar, muttrar och räta vinklar”, och tycker att allt annat är ”flummigt”. Bara tanken på ”att beskriva hur man använder en produkt innan den finns”, räcker för att man skall förkasta principen. Trots närmare en halv miljard träffar på Internet.

Det är naturligtvis inte möjligt att på ett begränsat utrymme här och nu berätta hur metoden fungerar, men jag skall med hjälp av liknelser göra en jämförelse med den vanligaste problemorienterande produktutveckling A och det syftesorienterade alternativet B.

A. Föreställ dig att vi banar oss fram genom en djungel till en okänd slutprodukt. Med hjälp av en idé om målet, har vi tagit ut en ungefärlig kompassriktning. Enkla hinder passerar vi hjälp av logiska lösningar, men för svårare använder vi vår kreativitet, som innebär att vi okritiskt provar alternativa vägar i sidled och till och med bakåt, men högst ogärna. Men märkligt nog kommer vi ofta ur kurs när sikten är fri, för då blir vi ivriga och rusar till det som vi uppfattar som målet. En expeditionsmedlem skolad i teoretisk hindereliminering klättrar upp i ett träd för att få en överblick och upptäcka möjliga vägval eller i värsta fall att vi är i fel djungel.

B. Föreställ dig att vi klättrar upp i ett så högt träd eller bildligt talat använder Google Maps – Satellit För Innovationer, så att vi säkert har målet i synfältet likt. Genom att leta indikationer på förekomsten av vårt mål så hittar vi fler och fler, så att det kan ringas in och bli så tydligt att vi kan fastlägga dess position. Då växlar vi till Google Maps – Karta För Innovationer, och ser vilka vägar som leder till målet beroende på förutsättningarna.

Skillnaden mellan A och B är diametralt olika utgångspunkter och riktning. Alltså att A med utgångspunkt från förutsättningarna innebär en stegvis konkretisering (konstruktion och prototypin). Medan B börjar med målet och slutar med valet av utgångspunkt/förutsättningen för realisering. A bli därför en ganska slingrig väg till ett mål som kanske inte blev det tänkta, då det är svårt att förutse alla problem som måste kompromissa med och ofta följer på varandra. Och som bäddar för behovet av fortsatt problemorienterad produktutveckling. Men den största skillnaden att A förutsätter en idé om lösningen av ett problem som vi vill eliminera, medan B faktiskt kan börja förutsättningslöst och utan något problem i åtanke. Hur det går till skall jag berätta i nästa avsnitt.

Författad av Conny Ohlsson.

Har du synpunkter, mejla gärna mig på ao@glesband.nu

Del 2 fortsätter här