Klockan 5 på kvällen (New York-tid) och 8 (lokal Kalifornien-tid) gick den 92 upplagan av Oscarsgalan av stapeln. Sändningarna började (med "uppsnacket" från röda mattan) klockan 23:30 i svensk TV och fortsatte en bit in på natten. Solen är alltid "uppe" någonstans när den "gått ner" på någon annan ort. Det är också verkligheten för internationellt entreprenörskap. {Citaten i rubriken är inte Brad Pitts}.
Oscarsgalan
Ett antal svenskar satt uppe i natt, söndagen 9 februari 2020, för att följa glamourtillställningen som går under smeknamnet Oscars / Oscarsgalan.
Tidsskillnaden mellan filmstaden Los Angeles och tidzoner som Sverige gör att TV-tittarna i de sistnämnda regionerna inte har något val om de vill se galan ”Live”
Det här med tidsfaktorn är en naturlig vardagsverklighet för internationella entreprenörer — men misstänkliggörande ankdammskommentarer i stil med ”Vem gör affärer mitt i natten?” är ganska vanliga från alla de människor som inte riktigt har hängt med gällande att världen är så mycket större än ett enskilt lands geografiska gränser.
När filmfolket i Los Angeles äter lunch eller brunch så förbereder allmänt folk i Sverige sig på att gå till sängs eller har redan gått och lagt sig — men de till synes stora skillnaderna i vanor är inte på grund av diva-later från superstjärnorna i USA utan det hela beror helt enkelt på att klockan endast har hunnit slå 12 i Los Angeles när det har blivit 21 i Stockholm.
”Snooze, you lose”
”Snooze, you lose”, är den amerikanska motsvarigheten till uttryck såsom att ”smida medan det är varmt,” och ”först till kvarn”. Eller mer precist: är du för långsam eller bekväm och ligger och sover istället för att ta vara på ett tillfälle när du kan, så missar du det — och tappar det till någon som är mer ”hungrig”, alert och snabbare och därför kommer att göra det du borde ha gjort istället för dig, och således ta ”din” plats i inkomstkön.
Om exempelvis en presumtiv kund/klient i Los Angeles (USA) eller Vancouver (Kanada) bara har en lucka för ett telefonmöte vid 3-tiden på eftermiddagen, lokal tid, så är det i denna demokrati valfritt för dig att välja mellan att ligga och sova vid midnatt i Sverige eller vara klar nog i huvudet och väl förberedd att ringa upp. Väljer du det sistnämnda kan du räkna med att du kommer i säng kanske halv ett på natten eller mer sannolikt någon gång i ottan.
Den enes fest..
Det är förstås relativt få entreprenörer (räknat utifrån det totala näringslivet) som sitter uppe specifikt för att deras affärer är beroende av att bevaka Oscarsgalan.
Angående själva Oscarsgalan så är det ju förresten som med Nyårsafton och andra helgdagar — medan majoriteten har ledigt finns det människor "i bakgrunden" (bussförare, butikspersonal, Polis, TV-kommentatorer etc) som ser till att alla fritidsplaner flyter på. Den enes fest, den andres arbete.
Oscarsgalan är speciellt och något av en illusion bland annat på det sättet att filmstjärnorna inte alls nödvändigtvis har roligt eller ens skulle vara där om de fick välja. De bland tittarna som lider av sociala fobier i varierande grad och känner sig nervösa för att tala inför smågrupper av främlingar men som saknar den emotionella mognaden och empatin för hur det känns att bli socialt dissekerad i en slags guldfiskskål i ett par timmars tid av över 100 miljoner människor, som kommenterar minsta detalj från TV-soffor i jordens alla länder... de tittare som tror att det bara handlar om narcissistisk njutning, har nog ingen förståelse alls för hur det skulle kunna betraktas som ett oerhört stressfullt jobb.
Den 92 Oscarsgalan sändes till i princip 192 länder och mer än 225 territorier.
Sjunkande tittarintresse
Oscarsgalans enorma tittarsiffror är i sig imponerande (och nervöst om man ska visas upp framför kamerorna).
Men den sammanlagda mängden tittare som slår på TV-apparaterna för galans skull är sjunkande.
Oscarsgalan, som formellt heter ”Academy Awards”, började sändas till en internationell publik 1969. Under sina glansdagar, före mobila enheter, Youtube, avregleringar, Netflix och andra substitut, hade galan över en miljard tittare. På senare år har arrangörerna reviderat siffran till ”hundratals miljoner”.
Inget vet den exakta siffran säkert (förutom kanske NSA, GRU, BND, MSS och liknande 3-bokstavs akronym-organisationer). Det enda officiella som kan sägas med någorlunda säkerhet är att intresset för vilken stjärna som har vad för modedesigner ”på sig” eller håller tacktal med en gyllene staty i handen inte är lika stort längre.
Harvard-utbildade Natalie Portman (b.sc. i psykologi, 2015) passade förresten i sammanhanget "mode" på att i vanlig ordning flika in en politisk protest över något. Denna gång över mångfald och jämställdhet gällande regissörer.
Dåligt år för film
Kvalitén på årets nomineringar har inte hjälpt tittarintresset. ”2019 var ett mindre bra år för film,” berättar en medlem av Oscars-akademin för mig. Jag frågar spekulerande om det kan bero på att kvinnor inte fick tala lika ofta i dialogerna som San Diego State University’s Center for the Study of Women in Television and Film, och tidskriften Vogue hävdar. ”Nej, filmerna var helt enkelt inte så bra som de kunde ha varit,” kommer det bestämda svaret. Jag håller helt med.
"And the award goes to..."
Oscars-Akademin ändrade enligt veteranen Michael Caine (2000) för länge sedan frasen från ”the winner is” till ”the Oscar goes to", vilket är en viktig nyansskillnad. Man är inte direkt en förlorare enligt särskilt många allmänt accepterade mått om man sitter i dessa celebra sällskap. Grupperas man exempelvis tillsammans med Brad Pitt, Tom Hanks, Anthony Hopkins, Joe Pesci, Al Pacino, i ett rum fyllt av mångmiljonärer och miljardärer vilkas namn och ansikten är en del av drygt halva mänsklighetens uppväxt, så kanske "efemär motgång" är en mer passande beskrivning än "förlust" efter kvällens slut. Alla är vinnare, några är pristagare.
För att citera den fabulösa aktrisen Renée Zellweger, som i år erhöll sitt 4:e erkännande och sin andra statyett från Oscarsakademin: ”I’ve said it before, and I’m going to say it again. Cynthia, Scarlett, Charlize, Saoirse, I have to say, it is an honor to be considered in your company.”
Bland pristagarna år 2020 finns bland andra Bong Joon-Ho (”Parasit”), den alltid fantastiska Laura Dern (”Marriage story”), Brad Pitt (”Once upon a time… in Hollywood”), Elton John ”(originalsången ”I’m gonna love me again”), ”Jojo Rabbit” (till geniregissören Taika Waititi för bästa manus från en bok), ”Toy Story 4” (animerad film), ”American factory” (dokumentär), ”Learning to skateboard in a war zone if you're a girl” (kort dokumentär), ”Bombshell” (makeup), ”1917” (specialeffekter plus foto), ”Le Mans '66” (klippning).
"Det går bra nu", för Brad Pitt
Brad Pitt, som i mitt tycke under hela sin karriär blivit kraftigt underskattad ”på grund av” hans oförskämt fagra utseende, fick äntligen hålla en Oscar i handen — för birollen som ”Cliff Booth” i Quentin Tarantinos film ”Once upon a time… in Hollywood”.
Det är knappast förvånande (om man lyckas slita fokusen från hans utseende, till att objektivt begrunda hans långa karriär och gedigna filmkunnande).
Medan Brad Pitt inte har varit lika synlig, omtalad och överröst med priser på samma sätt som kollegan Meryl Streep så har han faktiskt varit något av en stammis i Oscarssammanhang och dylika prestigehyllningar, såsom Golden Globes, BAFTAs, och SAG Awards.
Brad Pitt har förekommit i Oscarsnomineringar i egenskap av skådespelare eller producent vid 7 tillfällen (1996, 2009, 2012, 2014, 2016, 2020) för 12 Monkeys, The Curious Case of Benjamin Button, Moneyball, 12 Years a Slave, The Big Short, och nu senast: Once Upon a Time … in Hollywood.
En stor del av hemligheten bakom framgångarna har bestått av otroligt tidiga morgnar, långa arbetsdagar och sena nätter, under många årtionden.
