Hur kan vi upptäcka vilka lagar och politiska institutioner som gör det möjligt för oss att skapa det bästa möjliga samhället?

Den stora idén (och alltmer praktiken) under 1900-talet har varit demokratiska nationalstater, där beslut om lagar och regler fattas ifrån ett center och gäller för alla i landet. Under den här politiska modellens tid så har flera samhällen ökat sitt materiella välstånd femfaldigt, vilket ger enorma belägg för modellens värde.

Men, de senaste decennierna så har idén med centraliserad politik blivit alltmer kritiserad.

En av den främsta kritiken som lagts fram mot den här modellen - bl.a. av ekonomen Paul Romer - är att den sätter upp alltför stora hinder för att testa innovationer. För att testa en ny politik - vare sig det är kriminalpolitik, skolpolitik eller arbetsmarknadspolitik - så måste du ändra hela systemet, och få 51% av befolkningens stöd för det, vilket vanligtvis är omöjligt. Risken är alltså att vi, som samhälle, missar storslagna tillfällen att förbättra samhället tack vare att det är svårt att testa andra system.

Ett exempel är det svenska skolsystemet. Denna är nämligen väldigt detaljreglerad, såväl i vad som skall läras ut (barn i lågstadiet skall lära sig hur olika musikinstrument ser ut), hur många timmar som skall läggas på det (70 timmar skall läggas på samhällskunskap), och hur lärandet skall vara organiserat (klassbaserat efter ålder). Kontraintuitiva framgångssagor som Sudbury-skolan, där barnen själva väljer vad att utforska och studera, och som då får lära sig tidigt att ta eget ansvar, går inte att testa i Sverige.

Speciella ekonomiska zoner

Att det är möjligt och eftersträvansvärt att testa nya politiska system har fått en rejäl boost av framgångarna med speciella ekonomiska zoner (SEZ), där ny och annorlunda politik prövas. Shenzhen var en av de första i Kina, där kinesiska staten försökte kopiera Hong Kongs kapitalistiska system. Försöket lyckades och Shenzhen gick från att vara en fiskeby med runt 28 000 invånare år 1979 till en metropol med över tio miljoner invånare år 2009. Det finns nu runt 5 000 olika SEZ runtom världen.

Lotta Moberg, som skrivit en doktorsavhandling om SEZ tar i en artikel upp några av fördelarna med sådan här decentraliserad politik. Något kortfattat är de att småskaliga experiment lättare kan pröva nya och annorlunda lösningar, att om dessa är positiva så kan andra små enheter lättare ta till sig dem, och ifall ett experiment misslyckas så drabbar det bara en liten region och inte ett helt land (eller kontinent). En extra fördel i sammanhanget som Paul Romer tar upp är att ett sådant test främst drabbar de som vill testa det; en frizon kan etableras i ödemarken eller där alla invånare vill ha den, så att deltagandet blir frivilligt.

För att verkligen utnyttja fördelarna med att testa politiska förslag så borde den möjliga politiken man kan testa vara så stort som möjligt. Det här är mer radikalt än bara frizoner, då det skulle tillåta även helt andra ideologier att testas. Feministiska separatister skulle kunna prova att bygga ett ännu mer välkomnande omfattande samhälle; invandringsförespråkare skulle kunna skapa en fristad för flyktingar; och de som vill slippa alla former av samhällsexperiment ifrån ovan slipper det.

Hur kan detta då göras möjligt rent politiskt?

Honduras var på väg att införa ett ännu mer drastiskt system för SEZ än vad som gjorts tidigare (det stannade tyvärr helt av efter några års strider i domstolarna). Men deras rättsliga ramverk skulle gjort det möjligt för privata entreprenörer att etablera sig någonstans inom en region och införa en frizon med nästan helt egna lagar och regler. Vi i Svenska fristäder utvecklar en version av deras lag anpassad till svenska förhållanden.

Modellen är rätt enkel: varje fristad (eller zon) måste följa vissa grundläggande svenska lagar, de måste ha ett system för att lösa tvister med svenska staten och de måste deponera lite pengar för att bekosta eventuella misstag. De får sedan inget stöd av svenska staten. Men i området så är de helt fria att välja sin egen politik och skattesats.

När det gäller företagande finns det många möjligheter att testa olika regelverk - eller frånvaro av regelverk - inom flera områden. Skattesatser, moms, avdrag och regler om förmånsbeskattning; licensiering och tillstånd; regler om försäljning och marknadsföring; alla delar skulle kunna reformeras för att försöka hitta sätt att göra affärslivet smidigare och byråkratin än mer förutsägbar.

En invändning mot att tillåta allt för fria tester är att en fristad skulle kunna införa 0% skatt, varpå företagen där får en betydlig fördel framför alla andra företag. Detta kan minimeras genom på förhand bestämda avtal om utjämnande tullar från fristäderna. I längden skulle dock en allomfattande utjämningsprincip göra hela projektet omöjligt, då bättre regleringar innebär lägre kostnader för företag. Men, det skulle vara en sak för svenska staten att besluta om, och inte för fristaden. Och med en sådan här kompromiss så kan företag som inte kan eller vill etablera sig i en fristad ändå dra nytta av lärdomar därifrån utan att konkurreras ut av enbart rena skatteparadis.

Det kanske är så att vi redan är nära den optimala politiska lösningen i Sverige, och då skulle den här sortens experiment vara överflödiga. Eller kanske inte, och kanske så är det inget annat land som har nått optimum-punkten heller. Istället så är de bästa politiska systemen fortfarande okända, och väntar på att bli upptäckta. Med en rätt att skapa fristäder har vi störst chans att hitta dem.