Man läser på löpsedlarna om alla stora svenska miljardbolag. Klarna, Spotify, Daniel Wellington och Mojang. Fantastiska bolag, fantastisk teknik och fantastiska framgångssagor. Den svenska drömmen om att plocka in massor av kapital och göra en exit.
Det många människor och hela samhället glömmer är alla företagare som kämpar i det tysta. De företag det inte skrivs spaltmeter om i tidningarna. Alla de företagare som arbetar 16 timmar om dagen men ändå inte får det att gå runt.
Hundåren
När man startar ett företag så lämnar man sin trygghet som anställd. Man säger nej tack till kollektivavtal, nej tack till storbolagets häftiga firmafester, man tackar nej till den lagstadgade sammanhängande semestern och mycket mycket mer.
När man startar ett företag så måste man förbereda sig på hundåren. 33% av företagen som startas kommer att läggas ned inom 3 år från att de startas. Affärsidéen håller inte, man kan inte sälja tillräckligt bra, likviditetsbrist, man orkar inte längre.
Entreprenörernas barn
Många som startar företag är föräldrar. Man har sparat undan pengar för att slippa ta ut lön den första tiden. Man är beredd att offra all sin fritid för att få sin dröm att bli verklighet.
I många av fallen så håller inte planen, försäljningen är lägre, kostnaderna högre och budgeten spricker.
Man får ofta höra om entreprenörers barn som glider runt i porschar och drar fram föräldrarnas kort i baren på Stureplan.
Det vi glömmer är alla de barn som växer upp under hundåren. I ett företag som inte blivit lönsamt ännu. Med föräldrar som kämpar och sliter för att få företagets och den privata ekonomin att gå runt. Barnen med föräldrar som aldrig kan ta längre semester än en vecka för att de har inte råd att betala någon annan att göra jobbet. Utomlandsresan som klasskompisarna varit på är bara en dröm långt långt bort. Föräldrarna som inte kan ta ut lön för att personalen måste ha sin lön först. Barnen som får använda sina trasiga skor ett tag till tills föräldern kan ta ut lön nästa gång.
Jag vill därför hylla alla de människor som vågar. De företagare som jobbar för att nå sina mål. Alla barnen som nöjer sig med att åka till en närbelägen strand för att bada istället för ett par veckor i Grekland.
Varför ska det vara så svårt?
Men jag vill samtidigt kritisera alla de som ser småföretagare och entreprenörer som ett får som man kan flå hur många gånger som helst. Som jobbar aktivt för att hitta nya sätt att flå oss entreprenörer ytterligare. Ändringar i skatteregler och höga arbetsgivaravgifter.
Missförstå mig rätt, jag är inte emot skatt och vill att vi alla ska bidra till ett fungerande samhälle. Men det går att klippa ett får många gånger men bara flå det en gång. Många företag överlever inte att bli flådda.
Jag vill se en förändring i attityd från samhället, våra politiker och vår utbildning. Jag vill att alla ska få lära sig att sälja i tidig ålder, att skattepolitiken ska vara lika. Där höga skatter kännetecknas av att samhället försöker minska det man beskattar som alkohol och tobak.
Enligt den kända nationalekonomen Ibn Khaldun så minskar samhällets intäkter över ett visst skattetryck (Se www.heritage.org/the-laffer-curve) och jag anser att ett minskat skattetryck på arbete, företagande och entreprenörskap är av största vikt för vårt samhälle.
Entreprenörernas barn. De får vi aldrig glömma.
Det finns säkert dessutom tusentals entreprenörer som har misslyckats nån gång, och nu är brännmärkta tack vare den inställning som finns till företagande i det här landet.
Tyvärr kommer varken du eller nån annan att se nån förändring. Tvärtom, tycker jag mig redan åter se förändringar till det sämre. efter regeringsskiftet.
Trösklarna för att överhuvudtaget kunna starta upp nåt har höjts rejält, med svårigheter att få F-skatt, svårigheter att får bankkonton eftersom bankerna fått för sig att deras uppgift är att leta terrorister bland svenska blivande småföretagare.
Det verkar inte finnas en enda instans som ser positivt på att man kommer och vill starta upp nåt företag.
Det här har sina rötter i Sveriges industri för 40-50 år sen. Det var stora industrier som gällde. Varv, järn, bilar, teko osv. Industrier som sysselsatte 5-6000 arbetare.
Småföretagare däremot betraktades som presumtiva skattesmitare.
När sen det ohållbara skattetrycket gjort att i stort sett alla stora industrier flyttats utomlands, och det saknas politisk vilja och förståelse för att föra fram småföretagandet, så har vi receptet på en omöjlig situation, som på 20 års sikt kommer att bli ett gigantiskt problem för Sverige, där arbetslösheten breder ut sig, men de sociala förmånerna vägrar man att släppa.
Dagens politiker är dessutom så fullkomligt okunniga om verkligheten, så det finns ingen möjlighet att nån av dom skulle förstå, och kunna föra fram vettiga förslag.
Sänk arbetsgivaravgiften till 10 % för alla företag med färre än 10 anställda.
Sänk den till 0 % för företag med färre än 3 anställda.
Då kan de anställda ändå få en vettig lön, och ändå blir kostnaden för företagen rimliga.
Höj grundavdraget för alla enskilda företagare till 100 000.
Då kan man istället slopa rot-och rutavdrag och en massa anställningsbidrag.
Resterande del av de förlorade skatteintäkterna går säkerligen att rationalisera tillbaks genom att använda skattepengarna vettigt.
Att använda skattemedel vettigt kunde exempelvis vara att sluta med offentlig upphandling som leder till att utländska företag får jobben. Det är ju detsamma som att skicka svenska skattepengar raka vägen utomlands. Se mer...