Inflation som mål
Därefter, får vi lära oss, har Riksbanken haft ett inflationsmål. Den officiella inflationen, som räknas i KPI, ska genom penningpolitiska medel hållas under 2 %. Resultatet? Ekonomikommentatorn Kristina Lagerström:
Under 2000-talet har inflationen varit lagom, eller till och med för låg, nästan hela tiden.
Det låter ju bra – i alla fall givet Riksbankens mål. Men intressant nog fortsätter Lagerström med att förklara varför inflationen varit så låg. Det är nämligen inte Riksbankens förtjänst:
Mycket tack vare globaliseringen. Fler lågavlönade har gjort fler grejor billigare, helt enkelt.
Aha, så inflationen – beräknad som hur mycket konsumentpriser gått upp enligt KPI – har alltså varit “lagom eller till och med för låg” på grund av global handel. Kostnaderna har alltså tryckts ner och därmed har priserna inte stigit eller rent av sjunkit.
Vad är inflation?
I den österrikiska skolan använder man sig av det klassiska begreppet, där inflation inte är en statistisk uträkning utan något som faktiskt sker. För österrikare är inflation helt enkelt en ökad penningmängd, vilket har uppenbara konsekvenser.
Konkurrens ger lägre priser
Mer än så får vi inte lära oss i SVT:s och Lagerströms genomgång. Den uppenbara frågan ställs inte och besvaras inte utan hoppas helt enkelt över. Den frågan är: varför skulle priserna gå upp mer om det inte var för den globala handeln och konkurrensen internationellt?
För om det nu är så att internationell konkurrens gör att företag väljer produktion till lägre kostnader så att de kan sälja till lägre priser och därmed vinna kunder och öka försäljningen – varför är det bara en effekt av globaliseringen? Borde inte inhemsk konkurrens göra samma sak? Visserligen kan kostnaderna antagligen sänkas mer genom att flytta produktionen till låglöneländer (i alla fall på ett bräde), men nog sysslar väl också svenska och europeiska företag inhemskt med att sänka kostnaderna och öka produktiviteten?
Givetvis. Vilket förstås borde leda till lägre priser över lag. Inte högre. Den så kallade elefanten i rummet är alltså vad det är som gör att kostnaderna inte går ner och priserna går upp trots att företag konkurrerar, som alla vet, med att sänka priset på sina produkter. Två potentiella svar framstår som uppenbara, varav det ena är orimligt.
Det första är att kostnaderna automatiskt går upp så företagen “tvingas” höja priserna. Detta skulle alltså ske hela tiden trots att företag i alla led konkurrerar med att bli mer produktiva. Hur kan det förhålla sig så? Det kan det förstås inte. Vi är vana vid att priserna går upp över tid, men det finns ingen anledning till att företags kostnader automatiskt skulle gå upp hela tiden. Tendensen är åt andra hållet. Och när i stort sett vartenda företag och varenda producent försöker hålla nere kostnaderna så är det orimligt att tro att de kämpar emot någon slags naturkraft som likt gravitationen konsekvent ökar kostnaderna.
Möjligen kan man förklara de ökande kostnaderna med att staten lägger ytterligare pålagor på företagen. Men det kan man knappast klandra företagen för. De kämpar emot, för ju lägre pris de kan ta för sina produkter desto mer kan de sälja.
Riksbankens skuld
Det andra är att kronans köpkraft hela tiden minskar trots att alla försöker minska kostnaderna. Det är en klart rimligare förklaring. Och boven i det dramat är uppenbar: det är Riksbanken som styr över penningpolitiken och som därmed trycker kronans köpkraft nedåt (medan företagen kämpar med att istället öka köpkraften).
Visserligen kan man här delvis skylla på att Riksbanken bara “svarar” mot allehanda utrikisk politik och fluktuerande växelkurser. Den försöker kanske främja svensk export genom att låta kronan falla gentemot andra valutor. Det är ju så svensk penningpolitik fungerade på 1970-talet: de upprepade devalveringarna syftade till att öka exporten och därmed stärka svenska (exporterande) företag. Men det gjorde också Sverige fattigare, som Lagerström helt korrekt påpekar.
Nej, det stora problemet här är att Riksbanken hela tiden skjuter till mer pengar och därmed urvattnar kronans köpkraft. Företagen försöker sänka kostnaderna och öka produktiviteten i alla produktionsled, vilket sänker priserna (vi får mer för våra kronor). Men priserna går ändå inte ner. De går upp. Vilket betyder att Riksbanken genom banksystemet har skapat så mycket mer kronor att priset går upp trots att det borde gå ner.
Inflation på riktigt
Det är den verkliga prisinflationen: skillnaden mellan vad priserna borde ha varit (och hade varit utan Riksbankens konstanta inflaterande) och vad de blev. Lurendrejeriet ligger i att man mäter inflation i hur mycket KPI, ett statistiskt mått på den generella prisnivån, ökat. Så Riksbanken kommer hela tiden undan med att öka antalet kronor lika mycket som företagen ökar sin produktivitet (och därmed borde kunna sänka priserna). För det ser ut som noll.
Företagen uppfinner, producerar och konkurrerar, vilket leder till bättre produkter till lägre priser – tillväxt.
Det är som om företagen en kall vinterdag sätter på värmen medan Riksbanken öppnar fönsterna. Så länge Riksbanken inte öppnar fler fönster än företagen kan producera värme så ändras inte temperaturen. Detta försök till balansgång är vad makroekonomer och politiker försöker åstadkomma (fast de vill att temperaturen konsekvent går ner med 2 %). Konsumenter vill förstås få det varmare inne när de sätter på värmen. Men det struntar politiken i.
Om vi vill ha välstånd är svaret enkelt: Riksbanken står i vägen.
Dessa två krafter formar marknaden och därmed också vårt välstånd. Företagen uppfinner, producerar och konkurrerar, vilket leder till bättre produkter till lägre priser – tillväxt. Riksbanken och staten skapar nya kronor som de kan sätta sprätt på utan att vi först märker något, med resultatet att priserna istället går upp.
Med andra ord: Riksbanken gör oss hela tiden fattigare. Handel och produktion gör oss rikare. Till och med SVT förstår uppenbarligen detta. Det är dags att ifrågasätta Riksbanken – inte hur effektiv den är utan om den över huvud taget borde finnas. Om vi vill ha välstånd är svaret enkelt: Riksbanken står i vägen.
Text av ekonomiedoktor Per Bylund, först publicerad på Cospaia.
