Hur skulle du gå till väga om du behöver ta fram en ny logotyp för en ny produkt? Skulle du gå till en reklambyrå och betala tiotusentalskronor? Eller skulle du försöka att själv designa något som duger hjälpligt? Nyligen ställdes vårt företag inför denna fråga då vi skulle arrangera ett evenemang som hette Trenddagen. Vad vi istället gjorde var att gå in på webbtjänsten Freelancer.com och skapa en designtävling. På en vecka kom det in 150 förslag på logotyper. En del såg förvisso bedrövliga ut, men många av dem var riktigt proffsiga. Kostnad: 2 000 kronor till det vinnande bidraget. Övriga fick noll kronor.

Det är förstås inte bara logotyper man kan köpa. Om man vill ha en text översatt till kinesiska, någon som skapar 3D-animationer eller hjälp med obskyra Perl-skript är sajter som detta rätt plats att gå till. Med några knapptryck skapar man en förfrågan och får snabbt in bud från hugade leverantörer. Vi har själva anlitat rumäner som har programmerat webbsidor åt oss. Kostnad: 3 500 kronor för en komplett webbsajt med formulär, admingränssnitt och allt annat man förväntar sig. Vi har arbetat med designers och tecknare från Pakistan, Indonesien och Brasilien. Allt till en bråkdel av vad det skulle kosta att anlita lokala företag. Denna moderna form av outsourcing håller på att förändra hur vi köper tjänster.

1937 beskrev den brittiske ekonomen Ronald Coase i boken The Nature of the Firm företagandets grundläggande logik. Han menade att företag i sig var nödvändiga på grund av de transaktionskostnader som annars skulle uppstå för att hitta rätt arbetare för varje given uppgift på en öppen marknad. Att varje gång hitta rätt person, granska dennes kunskaper, förhandla om pris och leveransvillkorskulle bli alldeles för tidskrävande och dyrt. Denna sökkostnad skulle skapa för stor friktion. Lättare då att ha fast anställda där man visste ungefär vad de gick för och vad de kunde prestera. Nackdelen med den begränsade flexibiliteten hos ett företag uppvägdes av de låga interna transaktionskostnaderna. Ronald Coase hade förstås rätt – i varje fall 1937. Idag är det inte lika självklart. Skälet är att dessa transaktionskostnader har sjunkit radikalt. Idag är det för många arbetsuppgifter möjligt att relativt enkelt hitta rätt person, bedöma dennes kunskap och avtala pris.

Vad vi nu ser är framväxten av en hel rad olika företag som har som affärsidé att mäkla temporär arbetskraft och geniala problemlösare. Dessa mäklartjänster erbjuder nätverk av personer som ivrigt tar sig an de uppgifter som behöver lösas för stunden. Det kan handla om allt från komplexa matematiska beräkningar till enklare manuella göromål. Ett exempel är Kaggle som är ett företag med 100 000 vetenskapsmän till förfogande. Medlemmarna i deras nätverk kan ta sig an komplicerade uppgifter som olika organisationer ber om hjälp med att få lösta. Ett amerikanskt försäkringsbolag ville exempelvis ha hjälp med ”en algoritm som predikterar betalningsansvaret för kroppsskador som beror på olyckor för en viss typ av bilar”. En aktuarie i Australien löste problemet och kammade hem 50 000 kronor i belöning. Denna nya form av lösa relationer kan förstås ses som något promiskuöst – kanske kan man tala om one-day-stands. Man har ett tillfälligt möte med ömsesidig nytta, för att sedan direkt skiljas åt.

Ytterligare ett exempel på mäklartjänst är TopCoder som har ett nätverk med över 800 000 programmerare. Ja, du läste rätt. Om de skulle vara fast anställda skulle TopCoder hamna på topp 5-listan över världens största företag. De kan lösa allt från konceptutveckling och komplex systemering till nischade göromål som programmering av interaktiva gränssnitt eller apptestning. De som deltar är specialister och modellen bygger på ett modultänk. Bättre att låta den som är expert på något göra detta om och om igen, än att alla gör lite här och lite där. Och naturligtvis finns det personer vars expertis är just att integrera dessa moduler för att se till att helheten fungerar.

Vissa företag har som affärsidé att skapa virtuella företag med en i princip okänd arbetsstyrka. Postmates är en form av budfirma som dök upp 2012 i USA. Kärnan är ett litet team med programmerare och koordinatorer men i övrigt har de inga anställda. Istället kan vem som helst med en cykel och deras app installerad köra bud. Det plingar till i mobilen och man har chansen att leverera luncher till stressade affärsmänniskor, buda choklad till godissugna eller prylar till någon som sitter och e-handlar. Man kan arbeta en dag för att man tycker det är kul eller kan man se det som sitt fulltidsjobb. Men några anställningsavtal skrivs inte, utan relationerna är högst obeständiga. Välbekanta Uber har ett liknande upplägg där inga av deras taxichaufförer är fast anställda.

System som dessa är helt meritokratiska med olika rankingsystem för kundnöjdhet. Ju bättre man är, desto mer jobb får man och desto mer pengar tjänar man. Uppdragen är korta och flyktiga och kombinationen lågt pris och hög ranking är hela tiden eftertraktad. Även många svenska ungdomar börjar tjäna extrapengar på denna form av mäklartjänster.

Kanske kan man dra paralleller med den utveckling e-handeln har haft i Sverige. Vi köper teknikprylar, kläder eller flygresor över nätet utan att reflektera särskilt över det. Nu ser vi att arbetsgivare på liknande sätt bjuds på möjligheten att kunna ”shoppa” arbetskraft på nätet. Ett inte otänkbart scenario är att dessa system i framtiden utgör en form av resurspool som man till och från kan dra nytta av när man har tydligt avgränsade uppgifter att lösa. Möjligen ser vi en helt ny industri utvecklas med potentiell kraft att helt förändra strukturen för hur vi arbetar. Om dessa nya förfaranden för problemlösning får större spridning är det inte osannolikt att fast anställning i ett stort företag i framtiden kommer att betraktas som ett historiskt fartgupp.

Peter Siljerud är trendspanare på Futurewise AB. Hans bok ”Bryt normerna – Allt du lärt dig om arbetslivet är fel” har nyligen kommit ut.