”Sverige saknar ryggrad”, säger Max Tegmark till Svenska Dagbladet. Det fick mig att börja begrunda vad det egentligen innebär att ha ”ryggrad”. Litteratör som jag är vänder jag mig till Freuds Ett minne ur Leonardo Da Vincis barndom för att reda ut vad det är:

”i en tid då varje individ sökte vinna det vidsträcktaste utrymme för sin sysselsättning, vilket inte går för sig utan att utveckla energisk aggression mot andra, utmärkte han sig genom lugn fridsamhet, genom undvikande av alla motsättningar och stridigheter”.

En tid som måhända i ännu större utsträckning gäller för oss idag. Kan du säga att energi och aggressivitet inte är förknippat med trovärdighet?

Att ha ”ryggrad” är i alla fall förknippat med energi – kanske inte aggressivitet (beroende på hur man väljer att förstå begreppet aggression) men åtminstone benägenheten att ge sig i kast med ”motsättningar och stridigheter”. Det betyder att de flesta saknar ryggrad. Frågan vi följaktligen måste ställa oss är om det gör världen till en sämre plats. Det har jag mycket svårt att tro. Världsförbättraren – i det här fallet Max Tegmark – måste utgå ifrån en negativ nollpunkt. Ju större åtagande och desto mer energi (läs ”mer ryggrad”) desto sämre nollpunkt. Vi får heller inte glömma att världsförbättraren i viss mån skapar sin egen nollpunkt. Och någonting historien borde ha lärt oss är att hur vi kommunicerar våra nollpunkter har en avgörande betydelse för hur framtiden tar form.

Jag inbillar mig att jag åtminstone kan rädda någon undan det spirande mindervärdeskomplex som befläckar vårt samhälle för att energi + extrovert = trovärdighet. Det är synd om alla människor utan ”ryggrad” som inte orkar befatta sig med ”motsättningar och stridigheter”, de har ett ouppnåeligt ideal att leva upp till. Det är olyckligt att den personliga utvecklingen har tagit det till sin uppgift att införliva folk i den additionen. Hur mycket kunskap och kompetens är det inte som går förlorad bakom ridån?

Den mest betydande utvecklingen kommer med våra erfarenheter som riktmärken, och med erfarenheter menar jag inte upplevelser, utan en så liten men i högsta grad avgörande byggsten som en tanke. En erfarenhet behöver aldrig vara större än så. Alla program som säger annat är en bluff med ett ändamål. Att ha ”ryggrad” är i sig en bluff för att det gäller så långt ifrån alla att det knappt duger som en anekdot på en motivationsföreläsning.

Den vetenskapliga fernissa som motivations- och självhjälpskulturen gör sig gällande med blir snart pinsam när man väl börjar sätta sig in i vad det är som händer. Max Tegmark tänker ta upp kampen mot Facebooks och Googles algoritmiska hjärntvätteri för att han är, åtminstone vad Freuds tolkning beträffar, allt som Da Vinci inte var. Och med det hoppas jag på ingenting mer än att kunna rädda någon undan missförstånden runt personlig utveckling, motivation och olyckliga tolkningar av begrepp, så att fler kan ägna sig åt det man faktiskt gör istället för att försöka skaffa sig en ”ryggrad” som inte behövs.