1:a maj-demonstrationerna har sitt ursprung i arbetarrörelsens krav på åtta timmars arbetsdag i slutet av 1800-talet. Samhället har utvecklats och förändrats sedan dess. Den genomsnittliga personen som är anställd i Sverige jobbar i genomsnitt 30,7 timmar per vecka. Det är lägre än 8 timmars arbetsdag, vilket fortfarande anses vara normen för heltidsarbete. Anledningen är att vissa veckor går till semester och annan ledighet. Men idag finns det en grupp arbetande människor som arbetarrörelsen verkar ha glömt bort och som de inte verkar beredda att kämpa för, landets hårt kämpande småföretagare.

Företagare arbetar i snitt betydligt mer, 38,3 timmar per genomsnittlig vecka. De jobbar motsvarande antal timmar som heltidsarbete året runt utan tid för semester eller sjukdom. Då är inte sömnlösa nätter räknade som arbete.

Företagare är dessutom mest representerad i gruppen låginkomsttagare. Låginkomsttagare är de vars inkomster är hälften så höga eller ännu lägre än det genomsnittliga hushållets. En stor del av företagarna finns i den gruppen. Faktum är att ingen annan grupp på arbetsmarknaden kommer i närheten. Bland anställda arbetare så är 3 procent låginkomsttagare medan det bland landets företagare är 11 procent.

Det är således bland småföretagarna som vi finner många av Sveriges arbetande fattiga. Lönen regleras ju i många fall av kollektivavtal och i Sverige är det få anställda som har en riktigt låg lön. Företagare har däremot ingen inkomstgaranti alls. Många som driver eget kan mycket väl gå med förlust, något som visat sig extra tydligt under pandemin. Dessutom händer det att företagarna själva går i personlig konkurs när deras företag går dåligt. Detta är en risk samhället anser att en företagare måste ta för att kunna förverkliga sin dröm.

Många som startar företag drivs av drömmen om ett liv med frihet att själv bestämma över sin arbetstid och sin arbetsinsats. Samma dröm som för länge sedan startade 1:a maj-demonstrationerna. Företagandet handlar då inte om att bli nästa stora gasellföretag. Det räcker att veta att rörelsen lever kvar nästa månad och att man kan ta ut en någorlunda hygglig lön, kanske till och med sätta av lite pengar till pensionen och veta att samhällets trygghetssystem även gäller för dem. Denna realistiska bild av företagares vardag och ekonomi behöver lyftas fram, eftersom inte många känner till den, då denna bild av företagare inte passar in i det narrativ som skapats kring staten och kapitalet.

I pandemins spår visas tydligt att regeringens krisstöd varit riktade för att rädda jobb och arbetstagares möjlighet att bibehålla lön och anställning. Detta verkar ha varit bra för Sverige men förödande för gruppen småföretagare inom vissa branscher, framförallt tjänstesektorn som haft massiva problem med att få tillgång till den kompensation de borde ha rätt till. Tyvärr speglar detta tydligt arbetarrörelsens syn på företagare. En bild som passar den politiska retoriken men som inte är överensstämmande med verkligheten.

Företagare är viktiga för Sveriges framtid. De är landets jobbmotor och garanten för att gamla strukturer utmanas av nya idéer. Men företagare ska inte enbart ses som en ekonomisk faktor. De är hårt arbetande människor som i dagens samhälle tvingas att välja mellan friheten att vara sin egen eller en finansiell och arbetsrättslig trygghet via en anställning. Det borde därför vara en självklarhet att arbetarrörelsens företrädare går upp till kamp den 1:a maj för landets hårt arbetande småföretagare.

Mattias Andersson

Näringspolitiskt ansvarig, Småföretagarnas Riksförbund

Relaterad läsning:

Kära Svensson, vi är inte rika

Grym process att bli satt i konkurs – tro inget annat

Dags att politikerna nyktrar till inför beslut om gårdsförsäljning av alkohol