Vi skulle ha väldigt svårt att kommunicera om vi vore tvungna att definiera varje enskilt ord och och utforska dess etymologi (rötter) innan vi uttryckte en tanke. Samtidigt har det gått så långt att människor sällan eller aldrig stannar upp och funderar över vad det är egentligen de pratar om. Vilket är trist, för riskerna för missförstånd ökar och bakom olika begrepp döljer sig dessutom hela världar som man går miste om. 

Något som har fastnat i mitt episodiska minne, är en gång för ett antal decennier sedan när pressen dagligen i flera veckor skrev och pratade om något som de kallade en Rififikupp. Kuriosa är att de aldrig förklarade vad de menade med en "Rififikupp". 

Reportagen och nyhetsinslagen var deskriptiva, och ganska utförliga i den bemärkelsen ("deskriptiva") - men inte en enda gång kom någon in på det rent lexikaliska och verkligen inte det etymologiska. 

Det vill säga alla beskrev en massa saker men ingen sa att "Det här är varför vi droppar det specifika ordet 'Rififikupp' i tid och otid." 

"De gick genom taket"

Jag har funnit att man främjar sin bildning om man vågar vara som barnet i  Kejsarens Nya Kläder av HC Andersen. Jag satte denna hypotes på prov vid köksbordet hos en vän en dag när hans föräldrar hade sällskap hemma och samtliga vuxna (50+ år) pratade om den senaste följetongen kring den då aktuella rififikuppen ifråga.

"Vad menas med rififikupp?" avbröt jag stilla. 

Det blev tyst vid bordet och alla huvuden vändes mot mig. Blickarna vandrade över mitt ansikte, avvaktande, inledningsvis för att se om jag kanske skämtade. Till slut bröt någon tystnaden. Samtalet tog en ny riktning. En man gnuggade sig på hakan och lade trevande fram ett förslag. En kvinna ifrågasatte det och invände med en annan teori. Snart var konversationen igång kring denna detalj istället för olika upprepningar av vad nyhetsuppläsaren hade sagt eller tidningen hade skrivit. Det visade sig att ingen riktigt visste heller.

Självklart hade alla förstått att det handlade om någonting brottsligt. Men det var ingen som var kriminellt bevandrad och det satt ingen kriminolog såsom Leif GW Persson (eller någon Jeopardy-utredare eller motsvarande)  vid bordet, så den närmare betydelsen – om det nu var kriminell jargong – ingick inte i någon av de närvarandes vardagsordförråd. 

Det presenterades ett antal rimliga spekulationer: Var det namnet på ligan? Ett betyg på svårighetsnivån av brottet? Handlade begreppet om fräckhetsgraden, som kanske hade fått sitt namn efter någon mästerbrottsling? Var det som med Rosa Pantern, som (enligt Steve Martin) är ett namn på en särskilt sällsynt juvel? Eller handlade det om en metod kanske? Ingen var riktigt säker.

Forskning följde. 

Någon hittade svaret. Den som hade gissat på att det handlar om en metod hade rätt. En rififikupp är när inbrottstjuvar tar sig in genom taket. Eller borrar en tunnel under huset och upp genom golvet. Eller genom väggen. Med andra ord, alla vägar som inte är dörrar och fönster. (Som vanligt beror det lite på vem man frågar men i stort sett ligger svaret där någonstans).

 Auguste Le Breton

Begreppet ska ha kommit från en roman av den franske författaren Auguste Le Breton, med titeln "Du Rififi Chez Les Hommes".

Men ordet Rififi i sig betyder inte "inbrott" utan är fransk slang för gruff, slagsmål, bråk, käbbel, storgräl. Boktiteln betyder alltså, fritt översatt: "Trubbel hos grabbarna... Bråket med männen..."  

Le Breton ska ha haft en mästerlig skicklighet i franska språket, i synnerhet gällande slang. Han hade också en väldigt tuff uppväxt. Hans far stupade i första världskriget när pojken knappt var två år. Modern försvann. Hans uppväxt var på gatorna; han sov under broar och vid tunnelbaneingångar, åkte ut och in på olika institutioner, fosterhem, familjehem, slogs i barer, blev kriminellt belastad och hamnade i fängelse.

Efter andra världskriget gifte Auguste Le Breton sig och lovade att om han fick ett barn så skulle han skriva sina memoarer. När dottern Mary-Yvonne föddes skrev han självbiografin Les Hauts Murs (De Höga Murarna). Senare kom det att bli även 77 romaner, alla på samma tema.

Den mest kända av Le Bretons gangsterromaner blev just Du Rififi Chez Les Hommes, som publicerades 1953 och filmatiserades 1955. I många länder döptes filmen dock till enbart Rififi. Berättelsen handlar om ett brokigt gäng lömska återfallsförbrytare och lösa bekanta som planerar ett avancerat inbrott och tar sig in via taket i en juvelaffär. 

Succé-mall

En del anser att Rififi satte tonen för alla framtida filmer som har liknande teman och dessa människor grupperar in allt från Mission Impossible till Ocean's 11 i den beskrivningen.

Svaret beror förstås på hur man ser på saken...

Lånade exempelvis Auguste Le Breton från sin landsman Alexandre Dumas, som skrev Greven av Monte Christo på 1800-talet?  "Greven" gräver sig ju ut ur ett fängelse med hjälp av en tesked typ. (Tekniskt sett var det Abbé Faria som grävde sig in i Edmond Dantès cell, men elementet "rififi" finns där).

  Å andra sidan så kom den första versionen av Ocean's Eleven år 1960, alltså knappt fem år efter Rififi. Denna kupp symboliserades av medlemmarna i det berömda Rat Pack: Sammy Davis, Jr., Peter Lawford, Joey Bishop, Dean Martin, Frank Sinatra. Eftersom den kommersiella filmvärlden har en "jag-med-tradition" gällande succéer och gör sina egna versioner och tolkningar så fort något når ytan och blir en succé, så är det inte omöjligt att någon filmstudiochef någonstans såg Rififi och tänkte "Hmmm.."

Det var också på 1960-talet som komedi-geniet, serie-entreprenören och produktionschefen Lucille Ball gav grönt ljus till TV-serierna Star Trek och Mission Impossible. Ingen av dessa två sist nämnda serier fokuserar dock på rififikupper, även om det förekommer spektakulära uppdrag i några IMF- ( Impossible Mission Force) uppdrag. 

Hur det än är med vem som kom på vilken idé först så används alltså begreppet rififi – medvetet eller omedvetet – som en slags synonym till "De gjorde inbrott ungefär som i den där filmen från 1955".

Vardagsspråk är analysfattigt

Vardagsspråk generellt innehåller massor av "finstilt". Vi tar oss fram genom gissningar, intuition, stort tålamod, gemensam okunnighet  samt med hjälp av förkunskaper om varandra. Med hjälp av dessa "verktyg" snirklar vi oss förbi en serie missförstånd dagligen.

Om man samlade en statistik över alla dylika missförstånd skulle man kunna prata om "Bug Data" (inte "big data"). I det här fallet och sammanhanget är det en slags lista med alla exempel på missuppfattningar och felsägningar, ordmissbruk, osv, samlade på en plats. Sådan statistik skulle kunna skapa en större ödmjukhet bland annat angående hur ("intelligent") man inbillar sig vara (jämfört med verkligheten). Det kunde också påverka hur man lyssnar på andra, och kanske få människor att tänka efter några sekunder över om de verkligen är ett undantag gällande det som de automatiskt kritiserar andra för.

I linje med "Six Sigma"-mål skulle det kunna leda till att man höjer kvalitén i sin kommunikation och ökar effektiviteten i organisationen genom att minska antalet återkommande misstag per minut, timme eller dag.  

Ty, små oavsiktliga fel och förväxlingar här och där kan man endast komma undan med i vardagskommunikationen. Ju större insatser som står på spel, desto mindre har man råd med sådant.

I dessa dagar när "Big Data" (inte "bug data") blir ett allt viktigare konkurrensmedel i informationsintensiva analyssammanhang, så blir det snabbt ohållbart och straffar sig i längden att slarva med detaljer eller ha fel ingångsvärden från början.

Missar man det "finstilta" i omvärldsinformationen blir beslutsunderlaget snabbt vilseledande och skickar en i fel riktning väldigt snabbt. Att backa och hitta tillbaks till exakt var det blev fel i beslutsunderlaget, är i dagens snabbföränderliga verklighet som att vända ett hangarfartyg.